När hunden morrar

Idag vill jag lyfta varför jag tycker att man ska se det som något bra att hunden morrar snarare än att försöka tysta hunden. Anledningen till det är för att man ofta hör att folk skäms över hunden när den morrar och att en hund ska "veta bättre" än att till exempel morra åt barnen.


Grejen är ju den att ett morr är oftast bara ett sätt för hunden att meddela att den inte är bekväm, ungefär som när jag ber någon sluta med något. Och det som händer när man tar ifrån någon rätten att säga ifrån i tid är att det samlas irritation på hög tills det brister ut i ett utfall eller kanske ett bett. Det är alltså samma sak som att ta bort tickandet från bomben och ger falsk trygghet.



Om jag utgår från mig själv, säg att jag sitter och tittar på tv och min sambo hela tiden petar på mig trots att jag ber honom sluta så kommer jag gradvis höja rösten och om inte det heller hjälper kommer jag förmodligen slå till honom. För att han är en idiot som inte lyssnar när jag ber honom sluta. Och exakt samma sak är det ju när hunden blir petad på av ett barn och då morrar lite fint för att den inte vill. Förmodligen har hunden dessutom försökt signalera med tysta, visuella signaler innan den morrar men dessa kan vara svåra att se.


Så när hunden morrar, istället för att be den sluta bör man istället först och främst lyssna på den! Ber den om mer utrymme så bör den få mer utrymme. Vill den ha sitt ben ifred bör den få ha sitt ben ifred osv. Därefter bör man uppmuntra att hunden säger ifrån på ett så pass artigt sätt så att man har en chans att förstå vad hunden vill.


Vi kan ta ett praktiskt exempel ur vår vardag hemma som rör något så känsligt som barn och hund. Chessie och Elliot (vår son som snart fyller två år) har inte alltid kommit så bra överens, eller snarare så har de haft olika sätt att kommunicera på och framför allt Chessie har känt sig trängd ofta. Detta har gjort att hon morrat relativt mycket åt Elliot i lägen när hon är trött och egentligen bara vill vara ifred. Och han har såklart varit för liten för att förstå vad hon menar vilket har gjort att man inte kunnat lämna dom ensamma i ett rum en sekund ens.


Nu har det dock vänt och det beror troligen på följande saker:

  1. Jag har varit extremt noga med att berömma Chessie när hon morrat. Och ja det känns väldigt bakvänt och knäppt att berömma en hund som morrar åt ett barn men det signalerar till henne att hon får morra och att hon blir lyssnad på.

  2. Vi har lyssnat på hennes morr! Det här är jätteviktigt för om hunden inte blir lyssnad på så är risken stor att den börjar prata med "större bokstäver". Det innebär att utöver att berömma henne så har vi avstyrt Elliot så hon har fått större avstånd.

  3. Jag har lärt mig att se på henne när hon är trött och i behov av att vara ifred och i dessa lägen lärt henne att gå undan. Oftast går hon upp på övervåningen självmant numera men ibland mutar jag upp henne med ett litet ben, när hon ätit upp det är hon oftast så trött att hon stannar kvar och sover.

  4. Vi har vaktat som hökar för att kunna förebygga. Det vill säga aldrig lämnat dom ensamma, alltid suttit mellan för att kunna parera osv. Det har varit skitjobbigt emellanåt men så värt det i efterhand och såklart nödvändigt för allas säkerhet!

  5. Sen ska jag inte sticka under stolen med att en del förändringen förmodligen beror på att Elliot blivit äldre och mindre på Chessie. Han går absolut fram och klappar och sitter bredvid henne i soffan osv men han är klart mindre intresserad än innan.



0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla